Fjärilen i glaskupan

Jag var precis på bio med min mamma och syster, såg "fjärilen i glaskupan" vilket var en helt fantastisk film som skildrade franska Elles förre chefredaktör som kolapsade och drabbades av "locked in syndrom", vilket är precis som det låter. Man blir fånge i sin egen kropp utan någon möjlighet till att röra sig. I alla fall så har denne man lyckats blinka sig fram till en bok, han har med hjälp av en sekreterare, som kom att bli en mycket nära vän, kunnat skriva boken "fjärilen i glaskupen" som nu har filmatiserats, 11 år efter hans död.

Jag funderade på mycket efter att ha sett filmen, vad skulle jag göra? hur skulle jag känna mig om jag förlöjligades på samma sätt?
sen slog det mig, det var inte hans förminskade manlighet han ville frammföra genom denna bok, han ville inte förklara sin bitterhet till världen.
Hans berättelse är om en man som inte sett sitt liv förens han i lugn och ro kan se tillbaka på det och ångra sina misstag. Han ville inte bekräfta för oss det vi redan vet, att det var en tragedi där han förlorade kapaciteten att rå om sig själv. Som han själv sa det " förutom min syn och hörsel så har jag två organ som inte är förlamade, min fantasi och mitt minne" och på detta kunde han bygga ett liv, en vardag som trots att den skilde sig från den han tidigare var van vid var värd att levas och han fann tro och hopp i dagarna, han kunde glädjas åt sina barns rörelser och sin älskades röst, se möjligheter i det som inte existerade och glädjas åt någoting han själv inte kunde delta i, det liv han lämnat bakom sig.
Jag kommer vara kvar i min bubbla som kretsar kring denna film, allt som hände, sas och uträttades i filmen är scener som sällan kommer försvinna ur mitt huvud och jag hoppas ni alla vill se denna film, inte bara för nöjes utan för själen. Livet handlar inte bara om det vi ser, det kan ändras över en dag och endast tron på någonting håller oss vid liv.

"bara en dåre kan skratta när det inte finns någon anledning"